Närd av vinden: Petras Helsingfors
Petra Tandefelt har sina rötter djupt rotade i klipporna på Sveaborg, en unik sjöfästning och ett hem för 800 helsingforsare och en av de 59 stadsdelarna i Helsingfors. Utan Petras farfars far hade Sveaborg kanske haft ett helt annat öde, än att vara det UNESCO-märkta världsarv det är i dag.
Petra Tandefelts bild av Helsingfors är verkligen annorlunda – bokstavligen. För de flesta helsingforsare innebär stadslivet livliga gator, byggnader, bilar, parker, bussar, människor. För Petra innebär det däremot havet, vågorna, vinden och bara en avlägsen silhuett av staden: taken på Skatudden, tornen på Domkyrkan och Uspenskijkatedralen (ön ligger bara en 20 minuters färjetur från hjärtat av Helsingfors).
Att bo på Sveaborg, en liten värld för sig, har gjort Petra till den hon är idag. Sveaborg består av sju öar och där rör sig inga bilar (förutom de som sköter underhållet) inga asfalterade gator och bara en liten matbutik. Också med Sveaborgs mått mätt är Petras perspektiv unikt: hennes barndomshem, en av de få ryskbyggda trävillor som finns kvar på öarna, ligger precis utanför murarna till den nästan 300 år gamla sjöfästningen, på en smal bit land mellan klippväggen och vågorna.
Att träffa Petra väcker tankar om hur det påverkar en människa att ”leva på kanten”, så som hon gjort. Kanske det finns en särskild sorts människor på jorden; öbor som känns igen på sin fria anda, fantasi, kärlek till vinden och (inte så väl dolda) motvilja mot onödiga regler (… låt inte Petra börja prata om de nya varningsskyltarna och säkerhetsstängslen på Sveaborgs stränder!)
Petra växte upp med att leka på öns stränder och i fästningens tunnlar. Hennes föräldrar var konstnärer och flyttade till Sveaborg på 1960-talet, lockade av skönheten och de låga levnadskostnaderna, så som många konstnärer på den tiden. När Petra föddes bodde hennes föräldrar i en pytteliten lägenhet vid Ehrensvärdmuseet utan centralvärme och rinnande vatten och som toalett hade de ett utedass. Petras mamma fördes i ilfart till fastlandet till förlossningssjukhuset av kustbevakningen. ”Det var en klassiskt mörk och stormig natt, som nätterna här på Sveaborg i oktober brukar vara”, skrattar Petra nu, när hon börjar berätta om hur hon växte upp till att bli den havsälskande personen hon är i dag.
”Min barndom handlade om att leka fritt och vilt på öns klippor och att tillbringa mycket tid ensam. Jag var enda barnet och det tror jag har påverkat min fantasi. När jag gick ut fanns det alltid något att göra. Jag föreställde mig bara en lekkamrat och så blev hålen i fästningens väggar ett kök eller en stuga eller en hemlig bas för vad som än var min fantasivärld just då. Det fanns alltid en annan verklighet för mig på öarna. Fortfarande älskar jag att vara för mig själv och jag känner mig aldrig ensam.”
Förutom öarnas natur präglades Petras barndom av gemenskapen, den krets av konstnärsvänner som hennes föräldrar hade. Petra minns att när hon var liten fanns det tydliga hierarkiska uppdelningar som präglade samhället på öarna: ”Konstnärerna och museifolket bodde på Susisaari och hade varken rinnande vatten eller avlopp, arméfolket bodde i byggnaderna vid Sveaborgs kyrka med rinnande vatten och avlopp och till och med centralvärme, och så var det arbetarna vid Sveaborgs torrdocka, som bodde på Västersvartö.”
När Petra var tonåring köpte hennes föräldrar det hus som hon bor i nu. Den vackert inredda villan var nästan rutten, men hennes föräldrar räddade den och hennes styvfar, som är inredningsarkitekt, renoverade den med stor omsorg. ”Många av byggnaderna från den ryska tiden revs när fästningen blev en del av Finland år 1918. Det här huset räddades eftersom det då var i privat ägo.”
Petra har sedan hon föddes bott på andra ställen i Helsingfors under vissa perioder av sitt liv, men hon har alltid återvänt till Sveaborg. ”Jag antar att det är mina gener som drar mig tillbaka hit gång på gång”, säger hon.
Petras familjerötter på Sveaborg sträcker sig faktiskt mycket längre tillbaka i historien än hennes födelse. Sveaborg byggdes som en sjöfästning under den svenska eran. Arbetet påbörjades år 1748 och många av Petras förfäder, som var militära tjänstemän, var involverade i processen, ritade och byggde fästningen och tjänstgjorde där. En del av ritningarna är faktiskt signerade av en av Petras förfäder. År 1808 överlämnades fästningen till ryssarna och förblev under ryskt styre fram till år 1918, då den övergick till att styras av det nyligen självständiga Finlands regering.
Bland de första finska tjänstemännen som anlände till Sveaborg då var Petras farfars far Heikki Tandefelt. Han hade utbildat sig till konstnär i Florens och Paris och hade starka kopplingar till Centraleuropa. Kontakten till den tidens europeiska museiscen hjälpte honom att skapa sig en bild av vad Sveaborg kunde bli en vacker dag. Heikki Tandefelt startade Sveaborgsmuseet och var dess första intendent.
Mycket har förändrats sedan Petra var barn, men hon kan fortfarande få grepp om kärnan i ötillvaron när hon vill. ”Min favoritsyssla är fortfarande densamma. Jag hittar en egen plats vid havet, lägger mig där på rygg, lyssnar på vågorna och känner energin från klipporna. När det inte finns några besökare i närheten kan jag fortfarande uppleva samma känsla som när jag var barn.”
Petra uppmuntrar sina barnbarn att göra likadant: ”När de har tråkigt säger jag åt dem att lägga undan skärmarna och bara gå ut. Det finns alltid något att göra. Och nu när jag har dem som sällskap är jag inte ens rädd för att gå in i tunnlarna. Med dem är det jag som är den modiga!”
För Petra är den bästa tiden på året på ön antingen hösten, med sina stormiga nätter, eller våren. ”Jag älskar när allt är dramatiskt och död och födelse är närvarande. Här kan man alltid ana att det finns en annan magisk verklighet.”
Det är också då det är lugnast på öarna. ”Det är nästan ironiskt att när vi lokalbor ibland känner oss frustrerade över turisterna som väller in under sommaren, så är det faktiskt min farfars far som bär skulden för att Sveaborg är ett så populärt besöksmål.”
Faktum är att Sveaborg lockar över 800 000 besökare per år. Det finns riktlinjer för att besöka fästningen med försiktighet, med tanke på att Sveaborg förutom att vara ett ömtåligt kulturarv också är ett hem – för dagens helsingforsare och också häckande fåglar.
Petra återvände till ön år 2003, då hon flyttade till familjens villa och tog över leksaksmuseet, som hennes mamma hade startat i källaren till deras hem. Nu, efter att i 20 år ha tagit emot besökare från världens alla hörn i museet och på sitt café, säger Petra att det är dags för något nytt: Den unika leksakssamlingen letar efter ett nytt hem.
”Jag vet inte riktigt vad det nya kommer att bli, och om det innebär att jag måste lämna Sveaborg”, säger Petra, gör en paus och ler sedan på det sätt som öborna gör: ”Men jag vet att även om jag lämnar den här platsen, så kommer den aldrig att lämna mig. Den har gjort mig till den jag är.”
Alla bilder: Outi Neuvonen
